Varför är man så mesig när det gäller att inse sitt värde när det gäller datorer? Jag får förfrågningar flera gånger i veckan om att hjälpa folk med deras burkar, är det inte insttallationer så är det rensning av dem och allt tar faktiskt en del tid att utföra. Men jag är ju sån att jag har svårt att säga nej och att dessutom ta betalt för det känns konstigt. Folk lovar att bjuda på middag m.m men när datorn är färdig verkar det bli bortglömt och själv säger jag inget. Sen finns det ju dom som jag själv brukar få hjälp av med både det ena o andra och dom hjälper jag mer än gärna. Ett tag började jag känna att det enda folk ville när de ringde var att fråga om sina datorer så jag har slutat att umgås med några av dem för jag gillar inte tanken att jag blir utnyttjad. Sen är det ju faktiskt så att Mica har ju bara mig när hon får problem med sin burk och henne vill jag ju hjälpa först o främst. nog gnällt om det men jag blir bara så jäkla trött ibland.

På jobbet är nu allting riktigt bra, känns som att det är bra stämning på skolan både bland personal o elever, det finns ju alltid undantag men det får man inte stirra sig blind på. Det är lugnt i biblioteket med arbetande ungdomar och inte en massa tjafs. Införde ett nytt system med pantning av lånekort för att få använda datorerna och det var ett riktigt lyft, nu har jag full koll på vad som händer när de ska låna en dator. Kanon!
Går fortfarande och väntar på besked om en ny lägenhet och har packat massor redan (Tack Mica). Kommer inte att vara mycket kvar när det väl är dags om man bortser från källaren som är ett riktigt ångestprojekt. Kommer väl att vara tvungen att hyra bil o släp för att forsla bort allt.
Snart är mitt liv helt igen med allt runtomkring